Ångesten,hatet mot mig själv,ångern,saknaden,besluten.

Nu börjar alla minnen att smyga tillbaka.. Tiden tillsammans..
Allt vi gjort,allt vi sagt..
Och det hjälper inte att du ljuger mitt i ansiktet på mig.. Vi skulle ju fortfarande vara vänner,menar inte att vi ska umgås hela tiden nu i början men vill ju fortfarande kunna träffa dig som en vanlig männsika.. Vi har ändå levt med varandra i snart sex år och ingen känner mig bättre än du!

Fan nu bölar jag igen!! Fattar inte att det fortfarande finns tårar kvar.. Vet inte om jag ångrar mig.. Eller jo det gör jag väl men vill ändå att det ska vara så som det är nu på sätt och vis.. Har försökt få det bättre så många gånger men det har alltid gått tillbaka till det som var innan..

Jag sitter och funderar på hur jag kommer att må sen när jag är tvungen att vara ensam hela dagarna i min egna lägenhet utan någon som sover brevid.. Det längsta vi varit ifrån varandra var i sommras när jag var ner till familjen i Tierp för att hälsa på syrran då blev jag där i nästan två veckor.. Tänker på det nu.. Jag saknar att sakna dig..

Alla säger att det kan vara just det här vi behöver men jag vet inte.. Om jag vill ha dig tillbaka finns du där då?
Och hur länge kommer det att ta.
Vissa stunder vill jag bara komma hem och säga förlåt,andra stunder vill jag inte..
Jag är en sådan hemsk människa men jag får inte gå och vara deprimerad mera nu.. Har varit det så himla mycket så då går jag under.
Är så mycket jag förlorat nu den senaste veckan.. Dig,jobbet,lägenhet,pengar,självförtroende,glädje,vilja och framförallt Abbey.. Det var svårt att lägga ut henne på annons men jag har inget annat val.. Stallhyran ska snart betalas igen men finns inge pengar till det.

VARFÖR SKA PENGAR STYRA ALLT?! FÖRBANNADE JÄVLA PAPPERSLAPPAR! DRA ÅT HELVETE MED PENGAR DET GÖR EN BARA LEDSEN!!!

Johan.. Hoppas att du vet att jag fortfarande tycker om dig.
Du gjorde mig hel igen,du räddade mig från att ta mitt liv.. Du tog mig upp ur det svarta hålet som jag levde i men som jag nu vill tillbaka till.. Ingen av oss kan sudda ut vårat liv tillsammans. Och jag hoppas att vi en dag kommer att kunna ses utan att det gör ont,jag tvivlar, men jag hoppas.

Kommer alltid att minnas dig,allt du gjort för mig och jag är så tacksam och hoppas att du en dag kan förlåta mig.
Jag är ett svin,jag vet men jag vill inte förlora dig föralltid.

Hur fan kan man gråta så här mycket fortfarande?! Det var mitt beslut.. Nu fattas det väl bara att någon går och dör,då försvinner jag med..
//Elin