Vissa stunder känns det helt åt helvete fel och vissa stunder känns det som rätt beslut.
Speciellt när även han verkar som om det vore det bästa för oss,dock vet jag inte om det bara är en mask..

Men det kommer något bra ut av allt det dåliga. Som te.x att jag och Maya har blivit sams igen. Har verkligen saknat henne och hon har alltid varit den som jag kunnat berätta allt och inget för och hon har lyssnat och förstått.

Om allt detta hade hänt för ca 2 år sedan, att jag och Johan separerade och att jag hade behövt leasa ut/sälja Abbey hade jag aldrig kommit på fötter igen. Men nu är jag stark tack vare Johan och hans underbara familj! Och jag vet att dem finns för mig och att jag och Johan fortfarande kommer att vara vänner,känns bäst av allt.

Händer så mycket i mitt liv nu och vill nästan säga att inget utav det är bra.
Förutom att jag har världens bästa vänner som låter mig bo,gråta och prata precis när jag vill!
Har gråtit en hel del men har inte velat sitta här hos Patrik och gråta floder... Vill ändå att det ska verka som om jag gjort ett bra beslut men ändå känns det så tomt..
Tänker mycket på framtiden,vad som händer,vart jag ska bo och om jag någonsin kommer att hitta den *rätta* igen..
Vi har ändå levt med varandra i snart sex år och ja visst gick allt så fort med att jag flyttade till honom osv men jag har inte ångrat en sekund av mitt liv med Johan,för det mesta så har det varit bra!

Och jag kommer aldrig att förtränga tiden/livet vi levt tillsammans på gott och ont.

Väntar på en kallelse till socialen i Borlänge och hoppas att dem kan hjälpa mig.
Det kommer kännas extremt tungt att leva själv i en egen lägenhet men kanske just det jag behöver.
Sen får vi väl hoppas på det bästa!

Överlever gör jag men ibland vill jag bara lägga mig ner och dö!
Tack alla som stöttar och förstår!
Älskar er!<3