För några veckor sedan gjorde vi beslutet att flytta Lotta hem till mamma på heltid då hon inte klarar av att vara själv. Eftersom Patrik jobbar olika dagar och tider och jag går i skolan varje dag så måste hon vara själv ibland och enda lösningen då var att hon fick sitta i sin bur i Patriks mamma hus.. Hon mådde inte alls bra av det och hon grät från det att vi lämnade henne tills att vi kom tillbaka.. Så lösningen var att mamma fick ta henne, för då slipper hon vara själv mer..

 

Det var ett hårt slag att inte ha en super glad vovve här hemma som var full i bus och fick mig att skratta och le varje dag.. Men slaget som kom igår slog hårdare.. Syster ringde mig 14.44 igår och sa att Lotta var jättedålig.. Så dålig att hon inte ens orkade lyfta på huvudet, hon låg ner och skakade hela hon.. Hon skakar alltid, för det är så den rasen gör, men igår var det en annan sorts skakningar.. Hon hade inte ätit heller och hon var inte den vanliga Lotta i blicken.. Mamma , syster och Bosse åkte in till veterinären i Örbyhus och diagnosen blev : inflammation i livmodern. Den enda ev lösningen var att göra en operation med att ta bort livmodern, men det var ingen garanti.. Veterinären: " Det finns inte många alternativ på listan som vi kan göra..."

 

Jag vill inte sätta henne i lidande och såg att den enda utvägen var att hon skulle få somna in för gått...

 

Att besluta att mamma skulle ta henne på heltid var svårt och jobbigt, men jag visste då att jag skulle få träffa henne igen och att jag skulle ha henne i sommar några veckor och åka ner så ofta jag kunde för att träffa henne.. Nu när jag vet att jag aldrig mer kommer att få se henne så känns det så fruktansvärt tungt i hjärtat.. Jag känner mig hemsk som inte var med henne den sista tiden men jag vet att hon hade det så bra hon kunde ha det in i det sista.. Hon blev så plötsligt sjuk så varken jag eller någon annan hann förbereda sig.. Vi hade satt oss i bilen och var påväg till Tierp igår, efter beskedet, men vi hann bara komma någon kilometer innan de ringde igen och berättade hur illa det var. De frågade om de skulle vänta, men eftersom det tar 2,5-3 timmar åka så ville jag inte att de skulle vänta på mig, hon skulle inte behöva lida så länge..

 

Det känns ändå så fel, men jag vet att det var rätt beslut.

2001-08-19  - 2013-02-15

Du gav mig den bästa tiden i mitt liv Lotta.

Vila i frid min lilla ängel och hälsa alla de andra. <3